Det finns hällristningar och målningar i någon form i alla bebodda världsdelar, och i de flesta länder. I ett samhälle utan skriftspråk blir bilden viktig del av människornas kommunikation, antingen budskapet riktar sig till andra människor eller till makterna. Bildens historia är mycket lång.

Mycket pekar på att de äldsta målningarna, i franska grottor, är mer än 30000 år gamla. Den konstnärliga nivån på många av de äldsta bilderna är ofta mycket hög. Motiven är oftast djur som fångats mitt i en rörelse, bilderna pulserar av liv och kraft.

När människan blir en bofast jordbrukare förändras bilderna. Man börjar i större utsträckning avbilda människor, något man inte gjorde i den äldsta konsten. Det finns djurframställningar också i neolitikums och bronsålderns bildvärld men det är vanligtvis husdjur som avbildas. Med få undantag saknas också spänsten och livfullheten i djurbilderna, de är oftast stela och stereotypa. All vikt har lagts vid själva avbildningen, man har inte försökt att gjuta liv i bilden eller fånga en rörelse.

Det finns undantag från detta mönster, bland annat i på några ristningar i Bohuslän. Den sakrala, rituella innebörden blir mer komplex i jordbrukarsamhällenas bilder och mycket av budskapet uttrycks i symboler. Ibland ser man uttrycket ”primitiv konst” användas när man talar om förhistoriska bilder. Det är en olycklig benämning för den förmedlar ett intryck av att bilderna från början varit primitiva men sedan utvecklats till något mindre primitivt. Som vi sett ovan stämmer inte det. Bildframställningen bestäms i hög grad av deras användningsområde och vilken funktion de har i samhället. I många förhistoriska samhällen, till exempel i Egypten, Kina och på Kreta utvecklades bilderna till att bli ett skriftspråk och det är inte otänbart att samma utveckling hade ägt rum i Skandinavien under andra omständigheter.

Många motiv återkommer gång på gång i de mest skilda kulturer och på stora avstånd från varandra. Det rör sig inte bara om föreställande figurer som djur och människor. Även abstrakta motiv och symboler har en stor spridning, till exempel finner man zig-zag linjer och spiraler i alla världsdelar. Det är viktigt att ha klart för sig att symbolerna inte alltid har samma innebörd överallt. En zig-zag linje kan vara en ormsymbol i en kultur och symbolisera en åskgud i en annan. Man måste alltså vara försiktig när man drar paralleller mellan olika områden och olika kulturer. Symboler kan också förändras och ändra innebörd över tid. Hakkorset är ett utmärkt exempel på detta. Från att ha varit en solsymbol övergår det till att bli en politiskt laddad symbol med en helt ny innebörd.

Förändringar av det här slaget är viktiga att beakta när man skall försöka förstå hällristningarnas mening. En annan viktig aspekt att ta hänsyn till i tolkningsprocessen är platsen för ristningen eller målningen. Det finns en stor variation i olika kulturer på de platser man valt för att framställa sina bilder. Vi finner ristningar på bergstoppar som vid Mont Bego, på bergssluttningarna som i Val Camonica, under klippöverhäng som i Australien och i odlingslandskapet som i Sydskandinavien. Ingenstans är platsen vald av en slump, snarare tvärtom. Platsen är lika viktig som bilden och valet av plats ingår i ett större religiöst och rituellt sammanhang. För att förstå bildernas mening måste man alltså också veta något om det samhälle och den kultur som framställt dem, inte bara jämföra likheter mellan bilder på olika platser. Däremot kan det vara intressant att jämföra bilder som är samtida och framställda under ungefär likartade kulturella och sociala förhållande även om avståndet mellan dem är stort. Sådana jämförelser kan man göra till exempel mellan Bohuslän - Östfold och Val Camonica i Italien.

Ingen vet med säkerhet hur många hällbilder som finns bevarade till våra dagar. Om man tittar på en karta över utbredningen av förhistorisk bildkonst kan man göra en intressant iakttagelse, nämligen att utbredningen inte nödvändigtvis följer befolkningsutvecklingen. Det innebär att det ibland finns mycket hällbilder i områden som kan vara ganska glest befolkade. I Asien finns det mycket bilder i länder som Mongoliet och Afganistan men inte fullt så många i tättbefolkade områden som centrala Kina och Indokina. I Afrika finns koncentrationer i de norra östra och södra delarna. I de centrala och västra delarna saknas de. Samma bild återkommer i Amerika, med en koncentration till västra USA, Mexiko, Kanada och västra Sydamerika. I Australien är hällbilderna mer jämnt fördelade över hela kontinenten.

Man skall inte läsa in alltför stor betydelse i detta spridningsmönster. Det finns många anledningar till att det inte finns ristningar elller målningar i ett visst område. Det kan vara topografiska förhållanden, vissa områden saknar helt enkelt lämpliga klippytor att rista i eller måla på. Ibland har man då valt att framställa bilder på mer förgängligt material som till exempel skinn, trä, bark eller på textilt material. Chansen för att sådant material skall ha bevarats till våra dagar är liten. Avsaknad av hällbilder kan också spegla en inventeringssituation, på en del platser har forskarna letat mindre intensivt än på andra. Men ändå finns det många områden som har god tillgång på lämpliga berg och klippor och som varit bebodda men där människorna av okända anledningar inte gjort några hällbilder. Avsaknaden av bilder kan ibland vara ett lika intressant problem som bilderna själva.