När bronsålders bilder knackades in låg havet 15-20 meter högre än idag, vilket innebär att många av ristningarna gjordes i de inre delarna av ett skärgårdslandskap. De låg sällan i vattenbrynet utan på bergens sista sluttningar ner mot havsvikarnas strandängar. En annan vanlig placering är åkerholmar, sk impediment, små bergsknallar som sticker upp ur den nuvarande åkermarken. Men det finns också ristningar som låg långt från dåtidens hav, istället vid bronsåldersmänniskornas mötesplatser och färdvägar.

Hällarna med ristningar ligger i samma område som människorna levde och verkade i. Boskap gick och betade på strandängarna nedanför och omkring ristningarna, de väldränerade moränjordarna som låg inklämda mellan bergen nyttjades till bosättning och åkermark. På bergens toppar begravde man sina döda i stora stenrösen.

Hällarna som man brukade att rista på ligger oftast väl synliga i landskapet. Även om själva ristningarna kunde vara svåra att se, skulle platserna där de fanns vara lätta att fånga med ögat. Hällarna fick gärna ligga längs de stråk där människor färdades och träffades, till lands och till sjöss.

Hällristningarnas placering i landskapet var naturligtvis inte slumpmässig, man valde helt säkert ut platserna noggrant. En viktig del i arbetet med att försöka förstå ristningarna är att se dem i sitt landskap, placeringen av ristningarna är säkert lika viktig som de enskilda bilderna när man försöker förstå hällristningarnas gåta.

Man valde att göra ristningarna på svagt sluttande hällar som vetter mot syd eller öst, eller någonstans mellan dessa väderstreck. Det finns naturligtvis undantag: ristningar kan vara gjorda i andra riktningar och ristningar som är gjorda på helt plana eller starkt lutande hällar, men det är inte helt vanligt. Det är i de allra flesta fall tydligt var betraktaren av hällristningarna ska stå, bilderna är orienterade på hällen så att de ska ses nerifrån.

Om man går närmare hällen och tittar på ristningarnas placering i bergets mikrolandskap ser man att även här finns det olika regler. De flest figurristningar ligger på hällar som är översilade av vatten. Bilderna kan ligga i själva vattenrinningen men kan också vara spridda långt utanför, som tex på Vitlyckehällen. Att vatten hade speciell innebörd för de människor som levde på bronsåldern kan man ana då de offer man gav sina gudar placerades i små sjöar och tjärnar. Vattnet, eller kanske själva vattenytan, sågs som en gräns mellan människornas och gudarnas världar. Att hugga in hällristningarna i vattenrinningar kan också haft en mer praktisk orsak, det går dubbelt så snabbt att hugga in en bild blött som torrt.

Bergytans naturliga sprickor kan också ha en del i bildkompositionen. Ibland kan sprickorna rama in bilder eller grupper av bilder samt tillsynes ingå som ett element i bilden. Även de repor som inlandsisen rispat i berget kan användas som en del i bilderna, en isrepa kan förses med två stävar och bemanningsstreck och på ett enkelt sätt har man gjort ett skepp.