Vi vet att bronsålderns människor här på västkusten levde i ett behagligt klimat. Det var ungefär som i dagens Syd-frankrike. Vi vet att de bar mantlar, klänningar och löst sittande plagg av grovt ylletyg. På välbevarade kvarlevor i danska ekkistegravar ser vi att kvinnorna lade upp sitt hår i komplicerade frisyrer.

Vi vet att de bodde i stora hus i storfamilj, flera generationer tillsammans. De brukade jorden med enkla träredskap och skördade korn och vete och höll getter, får, kor och svin. De skaffade sig också mat genom fiske i havet och genom att plocka bär och nötter i skogarna.

Genom arkeologernas utgrävningar vet vi mycket om människornas vardagsliv för 3000 år sedan. Men vill vi veta vad de tänkte, då får vi fråga berget!

Om man kryper inpå Bohusläns tysta och slätslipade hällar upptäcker man att de på sina håll sprakar av liv. Här finns Europas mäktigaste koncentration av hällristningar. Forntidens människor har knackat in bilder i sten överallt på jorden. Men inte på många andra platser är de så livfulla och vackra som här i Bohuslän.

Vi ser människor, ofta krigare, cirklar, skepp, vagnar, djur, plogar. Men vi ser aldrig bilder av arbete, hus, barn och mycket sällan kvinnor! Det var inte vardagen hällristarna ville skildra. Vi tror att deras bilder kanske är böner och besvärjelser till gudarna som styrde och ställde med väder och vind, gröda och sol, födelse och död.

Något skriftspråk fanns inte här under bronsåldern (1800-500 f.Kr.). Hur man talade vet vi inget om, men dagens svenskar skulle säkert inte förstå många ord. Förmodligen fanns en större språkgemenskap i det blivande Europa än i dag. Genom föremål och symboler på kärl och vapen och i tatueringar och hällristningar ser vi ett släktskap mellan kulturer från Medelhavet till Skandinavien, och ända bort i Indien.

Brons importerades hit från kontinenten där det framställdes av koppar och tenn. Nordborna lärde sig själva hantera metallen, och hantverkarna här kunde efter några hundra år mäta sig med sydligare kollegor. De mjukt svängda bronslurarna var en skandinavisk specialitet som krävde stor yrkesskicklighet.

Bronsen var dyrbar och användes till en början bara till smycken och vapen. Sköldar som påträffats på offerplatser är lövtunna och de jättelika yxorna var uppbyggda av ett tunt skikt brons över en lerkärna. Krigarna på hällarna var inbegripna i riter och ceremonier snarare än i strid. När bronsen fick större spridning i samhället, började man också framställa arbetsredskap.

Bohusläns landskap såg mycket annorlunda ut för 3000 åt sedan. Havet stod 15-20 meter högre än idag. Många av dagens berg var öar och vattnet trängde långt in över slättlandet. Bilderna knackades in i hällar som låg i kanten av åkrarna och ibland nära vattnet.

De flesta hällristningar är vända mot solen, ofta i vattenflöden. Den morgonpigge hällristningsbesökaren kan få högtidsstunder: solen glittrar i hällarna och ger relief åt bilderna. Under dagen, när solen står högt, smyger bilderna tillbaka in i berget och hällen ger ett platt intryck. Många bilder är idag imålade och dem ser du förstås även då. Kanske de var imålade redan för 3000 år sedan. Därom vet vi inte mycket.