Vandring i världsarv
Vandring i Världsarv är en sex kilometer lång led som tar dig till tre olika platser med spännande hällristningar: Lövåsen med sin shaman, Gerumhällen med slänggungan och Sotetorp med skepp med människor som slår bakåtvolter.
Vid ristningarna, som både är målade och omålade, finns informationsskyltar som berättar om platserna och tolkningen av hällristningarna. Vandringen går även förbi andra kulturhistoriska sevärdheter som fägator, en väderkvarnsruin och torplämningar. Längs vägen finns ett par rastställen och en utsiktspunkt med magnifik utsikt över Tanumsslätten och världsarvsområdet. Från parkeringen visar stolpar med röd topp vägen och stigen är på sina håll kuperad.
Lövåsen
Det här är den första hällen som man kommer till om man följer slingan. Längst till vänster på hällarna finns två djupt huggna skepp, som syns väl i eftermiddagssolen. Alldeles intill trappans plattform finns två andra mycket intressanta skepp. I bägge fallen kan man tydligt se besättningen sitta med sina paddlar höjda upp i vädret. I aktern på det vänstra skeppet står en man som är betydligt mycket större än de övriga besättningsmännen.
Kanske är det frågan om ett värdeperspektiv och kanske är det skeppets befälhavare som vi ser. Från mannens huvud sticker det upp vad som ser ut som kaninöron. Förmodligen är det så att det är en hjälm med horn som vi ser avbildad. Det är nämligen under bronsåldern som hjälmar med horn var på modet och inte på vikingatiden.
Ett tiotal meter till höger om trappan hittar man en annan man med behornad hjälm. Det är den så kallade ”trollkarlen” eller ”schamanen”. Liksom befälhavaren har schamanen vad som verkar vara en stor näsa. De här förlängda ansiktena har tolkats som att den avbildade personen bär en mask, kanske rent av en fågelmask med näbb. Schamanen är också intressant då han uppvisar några av de vanligaste attributen som man ser på hällristningarnas män.
Att det rör sig om en man råder väl knappast någon tvekan om då schamanen utrustats med en tydlig fallos. Ur schamanens baksida sticker det en svärdsskida. Änden på skidan har en form som liknar de beslag i brons som man hittat från bronsåldern. De extremt tjocka vaderna är också något som man ofta ser på avbildade människor. Kanske var det ett skönhetsideal.
Gerumhällen
Gerumhällen, även kallad Runohällen, innehåller sitt namn till trots inga runor utan ristningar från bronsåldern. Namnet har den fått då man i äldre tider trodde att det man såg avbildat var forntida skrift. Mitt på Runohällen finns dess mest omtalade ristning, den så kallade slänggungan eller majstången. Bilden kallas så då dess utseende för tankarna till de majstänger med dansare som man kan se i till exempel Dalarna. I toppen av stången finns en plattform med en man på. Från platformen hänger ”rep” med figurer i ändarna.
Det är dock inte bara denna unika ristning som gör hällen intressant, utan även hällens läge i landskapet. Runohällen är en mycket lågt belägen ristning. Havet under bronsåldern stod mycket högre än vad det gör idag, och vid bronsålderns början, 1800 f.kr., var hela hällen täckt av vatten och det odlingslandskap som hällen ligger intill idag en del av den inre skärgården. Ungefär 1500 f.kr. hade havet dragit sig undan en bit och havslinjen stod ungefär en halvmeter under majstångens plattform. Det är vid den här tiden som de första bilderna ristades på hällen.
De tidigaste ristningarna på hällen är de skepp som har en köllinje som går upp i ett spröt i den ena änden och slutar i en klump i den andra. Skeppen har alltså ristats på en häll som piskades av bronsålderns vågor och det är inte svårt att föreställa sig en tydlig koppling mellan bilderna på skepp och det hav de låg intill.
Sotetorp
Sotetorp är den tredje och sista hällristningen utefter slingan ”vandra i världsarv”. Den kanske mest kända ristningen från den här hällen är en avbildning av en akrobat, en så kallad voltigör, som slår en baklängesvolt över ett skepp. I skeppets för och akter står män som påminner om schamanen från Kasen - Lövåsen. Flera forskare har dragit paralleller mellan våra skandinaviska voltigörer och avbildningar av tjurhoppare från den samtida minoiska kulturen på Kreta.
Man har också hittat voltigörer i brons som förmodligen har varit fastsatta på skeppsmodeller av trä. Strax till vänster om skeppet med voltigören finns ett hjulkors. De här symbolerna brukar tolkas som en symbol för solen. Det skulle naturligtvis också kunna vara en avbildning av ett vagnshjul med ekrar, en ny uppfinning under bronsålder.
Klicka här och läs mer på Vandring i Världsarvs egen hemsida.
