Vittring och vård
Många av Bohusläns och världsarvets hällristningar är på väg att försvinna för att berget de är gjorda på vittrar sönder. Varför vittrar berget och vad kan man göra åt det? Hur kan bilderna räddas för eftervärlden?
Bohusgranit
Bohusgraniten i Tanum bildades för ungefär 900 miljoner år sedan. Tektoniska rörelser fick då äldre bergarter att smälta en bit ned i jordskorpan och bilda magma. När magman kyldes igen stelnade den på 10 kilometers djup till berg med olika färg, hårdhet och storlek på mineralkornen. Det berodde bland annat på hur snabbt avkylningen gick. Stenhuggare är väl medvetna om att granitens egenskaper varierar och kan till exempel välja att ta ut granit med en speciell färg eller som är mjukare och lättare att bearbeta. Kanske tänkte hällristarna på samma sätt?
Vittring
Under de senaste 900 miljoner åren har 10 kilometer berg vittrat bort för att blotta dagens yta. Under varmare perioder med mycket ”luftföroreningar” (från vulkanutbrott) har vittringen gått snabbare. Vid den sista istiden skalades allt gammalt vittrat berg bort och isen lämnade mjukt skulpterade hällar efter sig. Därmed kunde bronsålderns människor knacka in sina figurer på rundade hällar med slät yta.
Vittringen satte dock igång så fort hällarna kommit upp ur havet. De mer lättvittrade mineralen i graniten började då lösas upp i regnvatten som är naturligt surt. Genom den processen regleras surheten i atmosfären! En annan intressant aspekt på vittring är att alla ämnen i näringskedjan utom kväve ursprungligen lösts ur berg. När ytan så småningom blev porigare kunde växter få fäste och ytterligare skynda på upplösningen. På vissa ställen har vittringen idag nått en kritisk gräns med låg hållfasthet och bitar lossar varje vinter på grund av att vatten fryser och utvidgar sig i ytans porer.
Rengöring
Inom världsarvet innebär rengöring av hällristningar att ytor hålls rena från grenar, löv, gräs, mossa, jord och mikrobiell påväxt som lavar, alger och bakterier. Orsaken till rengöring är i första hand att besökare ska kunna se ristningarna och i andra hand att minska nedbrytningen av berget. Trädrötter kan orsaka stora skador om de växer in i sprickor och spräcker upp delar av hällen, men annan typ av påväxt kan vara mindre skadlig än den metod man använder för att hålla hällen ren.
Som en del i världsarvsförvaltningen pågår utvecklingsarbete för att ta fram rengöringsmetoder som inte skadar berg, människor eller natur och som samtidigt är effektiva. Vilken metod man väljer är naturligtvis även en fråga om kostnader. Det kan också finnas olika åsikter om hur ”ren” en häll bör vara. Vad tycker du?
Mekanisk rengöring
Det mest självklara är att man sopar av varje häll en eller flera gånger per år. Det är en form av mekanisk rengöring liksom andra metoder som att skrubba hällarna med vatten och mjuk skurborste. I vissa fall, i samband med dokumentation eller imålning, skrapas lav av från figurerna med hjälp av en pinne. En träpinne är mjukare än berget och på det sättet skonsam.
Kemisk rengöring
Det finns många produkter tillgängliga i handeln för att ta död på mikroorganismer på sten eller trä. När det gäller rengöring av ytor med hällristningar är utbudet mer begränsat. Det beror på att man inte kan använda medel som bildar salter eller som har för högt eller lågt pH. Just nu pågår ett försök på en häll utmed Vitlyckestigen där teknisk sprit används för rengöring. Spriten sprayas på och tar död på lavar och alger genom att torka ut dem och lösa upp cellmembranen. Den är ofarlig för berget och för personalen och dessutom billig. Försöken verkar lovande och kommer att utökas till fler hällar.
Övertäckning
En effektiv och skonsam rengöringsmetod är att täcka över hällen med ett ljustätt material under vintern. Lavar och alger kan inte växa när de inte får ljus. Övertäckning bevarar även den imålade röda färgen betydligt längre än om ytan legat öppen året runt. Om man kombinerar övertäckning med ett isolermaterial får man den mest effektiva metod som vi har tillgång till idag för att minska nedbrytningen av berget.
Metoden är mycket användbar men vissa tycker att det är synd att man inte kan se ristningarna som ligger under. Det är en dyr metod, eftersom det krävs mycket personal till att hantera materialet. Just nu pågår ett försök på Aspeberget där en presenning har försetts med tryck av den täckta ristningen i skala 1:1. Det är möjligt att fler ristningar i världsarvsområdet kommer att täckas på det sättet framöver.
Eva Ernfridsson, stenkonservator MSc, biolog MSc.
