Är hällristningsbåten en båt?
När man besöker Vitlyckehällen, eller någon annan hällristningsplats i Bohuslän, är det svårt att missa alla skepp. Om man bortser från skålgroparna är skeppet det vanligaste motivet på hällarna. Inte mindre än omkring 10 000 skepp finns ristade i Bohuslän.
Vad har hänt med vattnet?
Många skepp, men när man står vid hällen och tittar sig omkring kan man fundera – var är vattnet som båtarna åkte på?
Det är en högst berättigad fråga, havet ligger i dag fem kilometer västerut fågelvägen. Det som hänt är att landhöjningen radikalt har förändrat landskapet sedan bronsåldern. I början av perioden låg havet 17 meter högre än i dag vilket innebar att stora delar av Tanumsslätten, som hällristningarna ligger vid, var en havsvik.
Många av hällristningarna hade alltså direkt kontakt med stranden och havet när de gjordes och användes under bronsåldern. Sjöfarten var det viktigaste sättet att ta sig fram under stora delar av förhistorien och historien, så det är kanske inte så konstigt att det finns så många olika flytetyg på de bohuslänska hällarna.
Vart går färden?
Den stora frågan är ändå var skeppen är på väg. Det finns naturligtvis många åsikter om detta. En tanke är att detta inte är skepp som användes i det här livet, utan för den resa man ger sig ut på efter man har lämnat jordelivet, resan till dödsriket. På många håll i världen, och under många olika tider, finns föreställningen att det är med båt man färdas till dödsriket. Den grekiska mytologin är ett praktexempel där man med hjälp av färjkarlen Karon tar sig över floden Styx för att komma till dödsriket.
Även i Skandinavien finns många exempel på kopplingen mellan döden och skepp. Vi har skeppssättningar, alltså gravmonument där resta stenar bildar ett skepp, från bronsåldern och järnålder. Dessutom har vi båtgravar från järnålder där den döde begravts i en verklig båt, kanske för att underlätta färden till livet efter detta. En idé är alltså att det kan vara i samband med begravningar som dessa skepp ristats in på hällarna.
Soldyrkan
En annan teori är att skeppen har med kult, riter, fruktbarhet och soldyrkan att göra. En stark förespråkare var en av de stora hällristningsforskarna inom svensk arkeologi, Oscar Almgren. 1927 skriver han i ”Hällristningar och kultbruk”:
Det är också endast inom kultens område vi i det verkliga livet kunna påträffa skepp med samma slags egendomliga utrustning och bemanning, nämligen i de rituella festtågen.
Tanken att skeppen är förknippade med solens resa över himlavalvet är grundad på att det finns båtar som har en rund skiva som last. Sådana bilder finns både på hällristningar och inristade i knivblad från bronsåldern. Utifrån dem har man försökt rekonstruera en kosmologi där solen dras av en häst på dagen för att sedan åka båt genom underjorden på natten.
Handeln över haven
Om man är lite mer pragmatiskt lagd (och det vill man ju gärna vara) så kan man hävda att bilderna av båtar faktiskt hänger ihop med resande ”på riktigt”. Bronsåldern var en tid av långväga handel som framför allt drevs av bronsbegäret. Till saken hör att de gruvor där man bröt malmen som förädlades till koppar och tenn, och i förlängningen brons, ligger långt ifrån Skandinavien: i östra Medelhavet, på Iberiska halvön, i Alperna och på Englands sydkust.
Skeppsristningarna kan då ha fungerat som förberedelser för dessa långa, ofta säkert farofyllda, handelsexpeditioner. Inknackandet av bilderna har alltså fungerat som besvärjelser för att ge lycka på färden, man skulle kunna kalla det en sorts visualisering där man genom att göra bilder och berätta om tidigare framgångsrika färder ökar chansen att även den förestående resan ska få ett lyckligt slut. Eller så har man gjort dem när man kommit hem helskinnad, med båten fylld av brons, som en form av tacksägelse.
Bronset har central betydelse för hur bronsålderns värld är beskaffad och båten är helt nödvändig för att tillförskansa sig denna metall. Man skulle kunna säga att möjligheten att resa är en förutsättning för att samhället ser ut som det gör. I ljuset av det ät det inte speciellt långsökt att faktiskt hävda att båten på hällen faktiskt är en båt, trots att hällristningstolkning under lång tid haft slagsidan åt kult- och ritualhållet.
Hur såg skeppen ut i verkligheten?
Det har med utgångspunkt från hällristningarna diskuterats mycket hur de verkliga bronsåldersbåtarna varit konstruerade. De båtar som hittats i Sverige från den här tiden är uteslutande stockbåtar som har lite gemensamt med skeppen på ristningarna.
En idé är att det är skinnklädda båtar som avbildas på hällarna. Av någon anledning är bara träramen med reling, botten och spant avbildade och på denna ram har skinn spänts som skrov. Mot denna idé står att sådana båttyper används där man inte har så stor tillgång på trä som byggmaterial, till exempel Grönland, och trä var nog inte någon bristvara i dessa trakter.
En annan tanke, som inte har mött något större gehör, är att skeppen skulle vara utriggade kanoter. I de fall som skrovet består av två linjer skulle den undre vara en ponton som sticker ut från kanoten för att göra den stabilare.
Hjortspringsskeppet
Den mest troliga tolkningen om hur hällristningsskeppens verkliga förebilder grundar sig på ett skeppsfynd från Danmark, det sk Hjortspringsskeppet som är daterat till 300 f Kr. Detta skepp är byggd av plankor som är hopsydda med snören, detta är före spikarnas tid. Det som är karaktäristiskt är att relingen och köllinjen är förlängda till två spröt i bägge ändar, precis som hällristningsskeppen.
Kort sagt ...
Vad är nu viktigast att komma ihåg när det gäller hällristningsbåtar? Jo, när de gjordes var landskapet en skärgård och inte täckt med skog och åker som idag. Det är lite oklart varför man knackade in båtarna, men antagligen gjordes de för att få något tillbaka: en framgångsrik handelsresa, en god skörd eller en säker hädanfärd (om man ska satsa pengar på något, välj det första alternativet). Och vill man se verklighetens hällristningsskepp får man bege sig till Nationalmuseum i Köpenhamn och ta en titt på Hjortspringskeppet.