Hällristningarna vid Fossum

Fossum är en högt belägen hällristning som aldrig, till skillnad från de flesta andra hällarna i världsarvet, har varit i kontakt med bronsålderns hav. Däremot ligger den nära en annan sorts kommunikationsled. Vägen till Bullarebygden passerar några meter från ristningen. Längs vägen ligger det ett pärlband av ristningar. Det är uppenbart att detta är en väg med mycket gamla anor.

En ristares verk?

Denna hällristning är mycket kompakt, den lilla bergytan är sprängfylld med bilder. Bilderna är mycket lika varandra i stil och utförande. Alla båtar ser likadana ut och människorna verkar vara stöpta i samma form, vilket skulle kunna tyda på att hällen är en persons verk. Trots att bilderna är lika varandra i stilen är innehållet varierat. Här trängs Fossumkvinnan med krigare och musiker, dansare med jägare och hjortar med hundar.

Ristningarna på Balken

Från huvudhällen leder en stig åt höger. Följer man den kommer man till den omålade ristningen Balken. På den högra delen av hällen finns en solhäst inhuggen. Det är en av de vackraste hällristningar världsarvet kan erbjuda. Liknande solhästar finns inristade på bronsföremål och avbildade som statyetter från bronsåldern. Tolkningen av dessa hästar är att de drar solen över himlavalvet på dagen, för att på kvällen lämna över till nattskeppet som tar solen tillbaka till öster.

Det som inte visas säger något 

Hällristningarna kan ses som skryt, det är viktiga händelser som man tagit sig tid att gestalta. Det vardagliga syns inte, fokus är i stället båtar och krigare. Jakt är en av de företeelser som är ovanliga på hällristningar, men det finns undantag till exempel på Vitlyckehällen och hällristningarna vid Fossum. 

– Man kan utläsa en hel del av det som inte syns. Aktiviteter som vedhuggning, passning av barn, ta hand om åkern och andra vardagliga sysslor avbildas inte. De nämns inte. Det gör de tre hällristningarna som visar jakt, unika. Det berättar att de förmodligen haft betydelse, menar Hans Lundenmark, antikvarie på Vitlycke museum och världsarvssamordnare vid Tanums världsarv.  

Med tanke på att bronsåldersmänniskan höll sig med boskap, så kan man anta att man inte jagade för födan i första hand, men att den var viktig tyder ändå hällristningarna på. 

– Brons är det signifikanta för bronsåldern och det var helt och hållet en importvara. Man kan anta att päls och djurhudar var bytesvaror i det kontantlösa samhälle som fanns redan då, fortsätter han. 

Ett annat antagande är att hällristningarna som gestaltar jakt hade samma betydelse som avbildningar av skepp eller krigare. 

– Ja, såna tankar finns. Att man avbildade jaktscener som en rituell gest för att få jaktlycka eller för att jakten hade gått bra. Det är en möjlig förklaring till att man gjorde en jaktscen på Fossumhällen.