Lökebergsristningen
Om någon säger hällristningar, så tänker nog de flesta på världsarvet i Tanum. Det finns dock hällristningar i hela Bohuslän. Det finns fler hällristningar i norra Bohuslän – där berget består av granit, än vad det gör i södra Bohuslän – där berget består av gnejs eller gnejs-granit hybrider. På gränsen mellan granit- och gnejsområdena ligger Tungenäset. Här består nästan alla hällristningar uteslutande av skålgropar, med ett strålande undantag – Lökeberg.
Tungenäsets stolthet
Lökeberget ligger ganska långt ut på Tungenäset. Strax innan Gårviks badplats finns en parkering på vänster sida om vägen. Från parkeringen går en utstakad stig, först genom ett bostadsområde och sedan genom ett skogsparti. Efter ungefär en kilometer har man nått fram till ristningen. I dag ligger Lökeberg ungefär 500 meter från havet, men när ristningarna gjordes, under Bronsåldern, låg hällarna alldeles nära havet.
Lökeberget kan både storleksmässigt och innehållsmässigt mäta sig med världsarvets stolthet – Vitlyckehällen. Precis som på andra stora hällristningar möts man här av skålgropar, skepp, människofigurer, fotsulor osv. Det är fascinerande att bildinnehållet på hällristningarna i Bohuslän i stora drag är det samma oavsett om man befinner sig i Strömstad, Tanum eller som här i Munkedal.
Ovanliga träd och vanlig fötter
Även om bildmaterialet i stort är det samma när det gäller hällristningar, är det inte sällan så att det också är några bilder som sticker ut. Det som Lökeberg kanske framförallt är känt för är sin magnifika avbildning av ett träd, det vackraste och mest naturtrogna i Bohuslän. Skogarna i Bohuslän under bronsåldern dominerades av lövträd. Klimatet var varmare och torrare än idag, vilket gjorde att träd som gran trivdes dåligt. Trots det ser trädet här på hällen ut just som en gran. Hur kan det komma sig? Hällristningarna innehåller inte scener u vardagen. Vi ser inte hus, barn som plockar ved, vävstolar eller keramikkrukor - därmed inte heller några lövträd. De ständigt gröna barrträden kanske sett som speciella eller till och med heliga. Paralleller har dragits mellan det ständigt gröna barrträden och asken Yggdrasil i den fornnordiska mytologin. Heliga träd och lundar är vanliga inslag i många förhistoriska religioner och det är inte osannolikt att fanns sådana inslag även i den världsuppfattning som fann i Bohuslän för 3000 år sedan.
Fotsulor är något som är ganska vanligt på hällristningarna, men det stora antalet fotsulor på den här platsen sticker ut. Bronsålderns människor verkar ha varit intresserade av fötter. Det finns två olika hällristningsfötter – nakna och sådana med skor på. Här möter vi Fotsulor som är helt uthuggna ur berget, antalet tår varierar från inga till fem. Hällristningsfötterna är oftast i par och är, såsom oftast är fallet, orienterade så att de pekar mot betraktaren. Den som ”gjort” fotspåren i berget tittar alltså tillbaka på dem som tittar på ristningen.
Gott om kvinnor, men ont om färg
Ett annat spännande motiv på Lökeberg är totalt nio figurer som sitter med särade ben och upplyfta armar. De tolkas ofta som kvinnor som föder barn. Om så är fallet är det ovanligt många kvinnor på Lökebergsristningen. Vitlyckehällen har som jämförelse två figurer som tydligt är kvinnor. Av de hällristningsfigurer som generellt går att bestämma kön på är nästan alla män. En stor del av människofigurerna har dock inga attribut som gör det möjligt för oss att säga något om deras kön. Den kraftiga övervikten av män på hällristningarna säger nog mer om vilken sfär i samhället som framförallt skapade ristningarna, än vad det gör om kvinnans ställning i bronsålderssamhället. Bronsålderns gravar målar en annan bild, där kvinnogravar är minst lika stora och rika som mansgravar.
Många av hällristningar som gjorts tillgängliga för allmänheten har målats i med färg. Detta görs för att ristningarna i sig är grunda och mycket svåra att se med blotta ögat. Lökebergsristningen är inte målad. Här är bilderna inhuggna i en sten som är avsevärt mjukar än graniten och de är därmed så djupa att man kan se dem utan hjälpmedel. Bäst är naturligtvis att se dem i släpljus. Långa skuggor gör att ristningarna framträder tydligare. Ett besök på hällen när solen står lite lägre på himlen är därmed att rekommendera. Bäst av allt framträder ristningarna i ficklampans sken. När man låter ljuset falla utmed hällen reser sig bilderna närmast upp ur ytan.
Hitta hit
